Platon och Aristoteles om lycka
Kategori: bakgrund
Som tidigare nämnt på denna blogg så har ämnet lycka varit aktuellt under en väldigt lång tid. Till och med Platon och Aristoteles nämde lycka som en central del av den moral-filosofi som de förespråkade.
Precis som Bengt Brülde kommit fram till så har lycka mycket att göra med moral och etik. Det är själva meningen och innehållet i ditt liv, betydelsen av den, som ger lycka. Utilitarismen som kanske är den allra mest vanliga teorin hos dagens moderna moralfilosofer kommer mer om i nästa inlägg. I detta inlägg ska vi fokusera på lyckans bakgrund och det faktum att det fanns på agendan redan ca. 450 år före kristus.
Platon och Aristoteles är idag två av filosofins mest kända filosofer. De båda männen föddes och verkade i antikens Grekland.
Aristoteles.
Platon.
Låt oss börja med Platon. Killen var både filosof, matematiker och författare. Platon pratade om begreppet Eudaimonia, vilket betyder lycka som slutmål och något som man åstadkommer. Lycka för Platon handlar om att människan själv måste göra något med sina tillgångar som t ex. rikedom, utseende, kunskaper som hon/han besitter. Dock gäller det att göra rätt saker för att nå slutmålet, nå lyckan. Våra dygder, det vill säga det för människans eftersträvansvärt karaktärsdrag, får oss att använda våra materiella och förnuftiga egenskaper på ett bra sätt. Platon menar att vi människor har en själ som ska ses som en susbtans som existerar oberoende av vår kropp. Genom livet ska man sträva efter lycka (Här menar istället Bengt Brülde att det är ett meningsfullt liv och inte själva lyckan som bör eftersträvas).
Platon hävdade att lyckan utgjorde slutmålet men enligt Aristoteles, som var vetenskapsman och filosof, måste en korrekt definition av eudaimonia beskriva vad som ryms i ett gott liv. Definitionen måste stämma överens med kloka människors uppfattning, vara tillräckligt inklusiv så att den som är maximalt lycklig inte önskar sig något mer och stämma överens med människans natur. Ett gott liv innebär bokstavligt talat att vara försedd med en välvillig "skyddsängel", men samtidigt tänker sig Aristoteles att det krävs intellektuella dygder för att förnuftets teoretiska och praktiska sida skall kunna sträva efter samt realisera det bästa livet. Med detta menas alltså att människan även bör sträva efter kunskap och självutveckling för att kunna hitta en balans i livet. Aristoteles ser eudaimonia som något man gör, en handling. Aristoteles hävdar att det högsta goda har intrisikalt värde, dvs. värde som mål och han måste därmed identifiera vad som har intrisikalt värde. Ingen av Platons dygder har intrinsikalt värde och för Aristoteles är njutning det högsta goda för djur och vishet är det viktigaste målet för människan.
Källa: Kenny, Anthony. 2009. Västerlandets filosofi. Stockholm. Bokförlaget Thales.
Platon, föregångare till Aristoteles, menar att vi bör sträva efter lycka i njutning, medan Aristotles förespråkar goda handlingar och att uppnå vishet för att få lycka som en "bieffekt".
Aristoteles sa en gång; "Den kloka människan eftersträvar inte njutning, utan frihet från smärta." Genom förnuftiga handlingar kan vi skapa så lite lidande som möjligt, vilket resulterar i lycka. Lyckan motpol är lidande/olycka. Lycka är alltså att minimera den potentiella olyckan.
Platon sade istället; "Den som vill försöka bli lycklig skall inte lägga an på att öka sina tillgångar utan på att begränsa sina krav." Genom att hitta njutning i de små sakerna i livet och känna uppskattning så kan du uppnå lycka.
Slutligen;
Det intressanta är att trots likheten de båda filosoferna emellan så finns det tydliga motstridigheter i deras filosofi kring lycka. Bör vi sträva efter lycka och njutning? Eller utföra handlingar som minskar olyckan/lidandet?
/Amanda K
